Ja, vart tog den här veckan egentligen vägen?
Det känns som om jag har sovit igen ett halvår, minst. Så trött, så trött, att jag bara vill lägga mig och vila mest hela tiden. Kanske beror det på att jag fått sova endast två hela nätter på nio dagar? Ha,ha, ja det kan ju vara det, allt!
Min värk kräver nu allt större medicinsk insats. Jag har hamnat i en ond cirkel, där jag har för mycket smärta för att vara igång, på benen -och det påföljande sängliggandet gör mig allt mer smärtpåverkad och allt sämre. Så nu har jag ökat morfinet rejält och det hjälper väl till viss del...
Dock har alla dessa sömnlösa nätter gjort att jag har "vänt på dygnet". Vid den här tiden, kring klockan tolv-ett på natten, är jag pigg som en lärka; och på morgonen är jag så sömnig att jag har mycket svårt att komma upp.
Till min glädje och efter att ha roddat för det, har jag nu åter blivit insatt på Inderal, som ska minska trycket i mina vener och varicerna i halsen. Så obeskrivligt skönt!
Det har INTE varit roligt att ha detta övertryck sprängandes i halsen och en puls som fullkomligt stenhårt trycker och dunkar i solar plexus, spränger i mina öron. Jag sade detta till min dåvarande läkare, när medicinen sattes ut, men hen tog tyvärr inte någon notis.
Tänk om jag sluppit de otäcka varicerna, om jag hade fått fortsätta med Inderalen?
Ja, ja, det som är gjort, är gjort. Det är DÅTID. Jag måste "vara" NU.
Redan första kvällen medicinen blev återinsatt (igår), minskade trycket igen. Det gör det lite lättare att slappna av och jag kunde faktiskt somna! Dessutom har min cancermedicin Jakavi höjts något, vilket jag hoppas kommer att hjälpa ytterligare mot dessa djävulska, djupa led- och skelettsmärtor.
De är omänskliga.
De TÄR på min själ.
De fjättrar mitt sinne i tunga bojor och tvingar mig till ett liv där jag är inaktiv, något som står i rak motsats till precis allt, som är jag!
Mitt sinne är sprudlande kreativt -men min kropp hänger inte med. Jag finner mig därför ganska handlingsförlamad. Yogan klarar jag inte av just nu, jag blir yr och svimfärdig av andningsövningarna och har därtill noll kondition. Det är synd, men så är det. Det man inte kan förändra bör man ju inte lägga energi på, eller hur?
Det jag kan göra är att ta en dag i sänder, ibland bara en minut. Jag kan försöka att planera in saker som får mig glad och försöka att inte bli ledsen (eller arg på mig själv!) när jag inte klarar av dem.
I veckan som gick fick jag besök av en vän och det piggade upp. Jag behöver ju det sociala livet!
Jag har också ägnat en del av min tid till att fortsätta att skriva på min bok. Det påverkar mig att gå igenom alltihop igen, hela min sorgliga historia -men jag har lovat mig själv att ro detta projekt i land, och så skall det också bli!
De små stunderna som solen skiner in över mitt ansikte, de stjäl jag. De små stunderna då min lille son kryper intill mig och ger mig en blöt puss, då njuter jag av att finnas här. Jag har ett ansvar att försöka att göra det bästa av min situation, och det enda jag kan göra är att befinna mig i nuet så gott jag kan.
En stamcellstransplantation lurar som en retfull hägring i framtiden, det är inte min tur än. Jag kan bara hoppas att jag inte drar på mig så många livslånga komplikationer under den tid jag väntar, att slutresultatet av kampen som kommer ändå inte kan ge mig en chans att få ett "någorlunda" liv.
Men se där -nu är jag i framtiden och det hjälper mig inte ett dugg!
Vi som kämpar har också fått ett utmärkt redskap för att kunna skapa oss en lycklig tillvaro, för om vi kan, om vi verkligen försöker -så har vi verkligen fått verktygen för att kunna ta nuet i vår hand.
Det känns som om jag har sovit igen ett halvår, minst. Så trött, så trött, att jag bara vill lägga mig och vila mest hela tiden. Kanske beror det på att jag fått sova endast två hela nätter på nio dagar? Ha,ha, ja det kan ju vara det, allt!
Min värk kräver nu allt större medicinsk insats. Jag har hamnat i en ond cirkel, där jag har för mycket smärta för att vara igång, på benen -och det påföljande sängliggandet gör mig allt mer smärtpåverkad och allt sämre. Så nu har jag ökat morfinet rejält och det hjälper väl till viss del...
Dock har alla dessa sömnlösa nätter gjort att jag har "vänt på dygnet". Vid den här tiden, kring klockan tolv-ett på natten, är jag pigg som en lärka; och på morgonen är jag så sömnig att jag har mycket svårt att komma upp.
Till min glädje och efter att ha roddat för det, har jag nu åter blivit insatt på Inderal, som ska minska trycket i mina vener och varicerna i halsen. Så obeskrivligt skönt!
Det har INTE varit roligt att ha detta övertryck sprängandes i halsen och en puls som fullkomligt stenhårt trycker och dunkar i solar plexus, spränger i mina öron. Jag sade detta till min dåvarande läkare, när medicinen sattes ut, men hen tog tyvärr inte någon notis.
Tänk om jag sluppit de otäcka varicerna, om jag hade fått fortsätta med Inderalen?
Ja, ja, det som är gjort, är gjort. Det är DÅTID. Jag måste "vara" NU.
Redan första kvällen medicinen blev återinsatt (igår), minskade trycket igen. Det gör det lite lättare att slappna av och jag kunde faktiskt somna! Dessutom har min cancermedicin Jakavi höjts något, vilket jag hoppas kommer att hjälpa ytterligare mot dessa djävulska, djupa led- och skelettsmärtor.
De är omänskliga.
De TÄR på min själ.
De fjättrar mitt sinne i tunga bojor och tvingar mig till ett liv där jag är inaktiv, något som står i rak motsats till precis allt, som är jag!
Mitt sinne är sprudlande kreativt -men min kropp hänger inte med. Jag finner mig därför ganska handlingsförlamad. Yogan klarar jag inte av just nu, jag blir yr och svimfärdig av andningsövningarna och har därtill noll kondition. Det är synd, men så är det. Det man inte kan förändra bör man ju inte lägga energi på, eller hur?
Det jag kan göra är att ta en dag i sänder, ibland bara en minut. Jag kan försöka att planera in saker som får mig glad och försöka att inte bli ledsen (eller arg på mig själv!) när jag inte klarar av dem.
I veckan som gick fick jag besök av en vän och det piggade upp. Jag behöver ju det sociala livet!
Jag har också ägnat en del av min tid till att fortsätta att skriva på min bok. Det påverkar mig att gå igenom alltihop igen, hela min sorgliga historia -men jag har lovat mig själv att ro detta projekt i land, och så skall det också bli!
De små stunderna som solen skiner in över mitt ansikte, de stjäl jag. De små stunderna då min lille son kryper intill mig och ger mig en blöt puss, då njuter jag av att finnas här. Jag har ett ansvar att försöka att göra det bästa av min situation, och det enda jag kan göra är att befinna mig i nuet så gott jag kan.
En stamcellstransplantation lurar som en retfull hägring i framtiden, det är inte min tur än. Jag kan bara hoppas att jag inte drar på mig så många livslånga komplikationer under den tid jag väntar, att slutresultatet av kampen som kommer ändå inte kan ge mig en chans att få ett "någorlunda" liv.
Men se där -nu är jag i framtiden och det hjälper mig inte ett dugg!
Vi som kämpar har också fått ett utmärkt redskap för att kunna skapa oss en lycklig tillvaro, för om vi kan, om vi verkligen försöker -så har vi verkligen fått verktygen för att kunna ta nuet i vår hand.
Allt gott till dig,
kramar från Frida
Oj vad jag lider med dej kära du....kan absolut inte sätta mej in i din situation (och det vet jag ju att jag inte behöver heller)...men man tänker till lite extra när man läser din blogg...du ska veta att det du skriver gör så man måste bara uppskatta livet lite mer, än man gör !!
SvaraRaderaMan önskar man kunde trolla så att alla människor fick vara friska !!
Varför är allt så orättvist ?...man måste bara uppskatta det lilla i livet...jag har under några ggr haft lite mindfulness i min blogg, har avslutat med lite mindfulness...en del av bloggerskorna tycker det är bra och tänkvärt...det uppskattar man ;))...nu hoppas jag du får en trevlig valborg, vad du än gör, eller inte gör...nu sitter jag och tittar på alla småfåglar som äter solrosfrön i solen utanför mitt bloggfönster...jag älskar fåglar och tycker det är rofyllt att sitta och titta och höra på dom ;))
Sköt om dej !!
Kram från bia
Hej, vännen!
SvaraRaderaJag vaknade just från att ha sovit middag...jo, det är sant, ibland måste jag bara gå och lägga mig på eftermiddan, kroppen orkar inte längre än så. Men nu är jag pigg och ser fram emot en mysig lördagskväll med barnen. Först ett skumbad!!! Det gör susen mot både frusenhet och värk. Du ska veta att jag blir så glad att du tar dig tid att läsa och kommentera det jag skriver. Jag tittade in på din fina blogg, vad mysig! Detaljer från stugan tyckte jag alldeles särskilt mycket om. Och mindfulnesstankarna är ju väldigt bra! Jag är trädgårdsmänniska och har klarat att vara ute idag, det var härligt! Annars har det mest blivit inne-tid de sista veckorna. Hoppas att du får en mysig helg du också och ta hand om dig, söta Bia!
Varma kramar från Frida