Jämna plågor och på det lite skrämselhicka!

Mina vänner,

...hoppas ni har en mysig söndagskväll! 

...och att det inte har regnat och varit lika kallt och rysligt hos er, som det har varit hos oss.

   Denna dag blev en dag i sängen för min del. Eftersom vädret var som jag beskrev ovan, så gjorde det väl ingenting, egentligen! 

Jag är också mycket trött efter att ha varit aktiv i veckan, på ett sätt som det var längesedan jag var. Har grejat omkring med min hobby, heminredning, och det resulterade i inflammation där högerarmen möter skuldran. Smärtan som strålar i mina ben är inte kul. Tji fick jag!

   Jag blöder nu, någonstans inuti magen, och det smärtar som om att någonting därinne sticker mig. Ja, just så känns det. Det var bara att "gilla läget" i morse och bädda ner sig under täcket igen! 

Sådana dagar får man inte vara arg på sig själv, förut var jag väldigt mycket på det viset. 

Frustrerad. 

Men jag antar att jag har lärt mig några nyttiga läxor under min resa. Det som är, det är, och det ska man inte sörja. Man ska vara tacksam, för trots allt är det ju så mycket som kunde vara värre. Jag är ju sjukskriven. Jag kan stanna i sängen i en vecka om jag måste! 

Vi överlever det. 

Även om det nu nödvändigtvis "inte är kul".

Jag orkar dock inte åka in och sätta mig på akuten, det känns bara som om att jag är i vägen där, med min lååånga anamnes som kan få vem som helst att börja gäspa. 

Livet är lite av en ständig balansgång: 

Först och främst, den dagliga och ständiga kampen; hur mycket vågar jag göra med min kropp?

Var går den fina, näst intill oupptäckbara gränsen emellan att försöka vara aktiv och bygga upp kroppen, att behålla någon form av muskelmassa, och det lilla, lilla övertramp som kan göra den så väldigt illa istället?

Hur viktigt är det att göra sådant som själen mår bra av, även om det innebär fysisk smärta?

När är det bråttom att få läkarvård?

Jag tar alltid utgångspunkten att känna efter hur mitt allmäntillstånd är. Om jag inte själv lyssnar inåt så gör jag mig själv en mycket stor otjänst.

Vad säger min intuition?

Min intuition har till denna dag aldrig någonsin svikit mig. Men det har däremot läkare gjort. Jag har också haft turen att stöta på några läkare som är inkännande och duktiga, och det har jag också sagt dem. Jag minns särskilt en, han blev så "halleluja"-glad!!! Hur ofta hade han fått  höra att han är en jättego´ människa som gör ett jättebra jobb -istället för att alltid lyssna på folks gnäll? 

Det betyder så otroligt mycket med en bra läkare i det utsatta underläge man är i, som patient. Så när du har turen att stöta på en, lova att hålla fast vid denne! 

Min läkare skulle vilja att jag åkte in till akuten ikväll, det vet jag allt, mycket väl... 

Men det finns så lite man kan göra för mig där inne på sjukhuset, och jag är lite besviken och ledsen över att man inte kommunicerar bättre med den specialist som jag nu har på en annan ort. 

   Hur jag än försöker att trycka på och insistera, när jag ligger där under tre gula filtar och mår pyton, så verkar man inte ta på allvar, det att min specialist eller dennes jour bör vara inblandade. 

I ALLT SOM RÖR MIG! 

Är det någon form av missriktad yrkesstolthet, likt den jag stött på tidigare, att "vi klarar allt av dig själva, här hos oss"? ...eller är det bara på grund av att man har för lite tid för att hinna ringa ett telefonsamtal? ETT samtal?

   Icke att förglömma de felbehandlingar som resulterat i dyrt, personligt lidande. 

Jo, jag erkänner villigt här och nu -att jag fortfarande är förbannad och egentligen ska det inte få ta mer energi från mig. Men jag är inte riktigt framme i bearbetningen av detta.

Jag vet att jag har mer att smälta och jobba med, kring dessa känslor.

Fel medicin, samt en för mig alldeles för obeprövad och osäker medicin som skulle agera blodförtunnande (som jag aldrig skulle satts in på) -och de två stora blodpropparna var sedan ett faktum. 

Ett faktum som dagligen sabbar min matsmältning, mitt cirkulationssystem och annat, som till exempel att det bildats varicer i halsen (som kan liknas vid livsfarliga åderbråck i strupen). 

Jobbiga undersökningar och ett "ständigt hot", upplever jag. JAG får leva med detta.

   Jag har blivit tillsagd att omedelbart ringa ambulans om jag börjar kräkas blod eller liknande. 

Jag vet också att om man blöder rejält, då går kroppen in i en slags "slow mode", man blir kallsvettig, yr och svag. 

Då brinner det verkligen i knutarna att få läkarvård. Jag står ju på flera blodförtunnande mediciner, så att blöda ymnigt är direkt livshotande. Då måste antidot in mot Waranet, liksom andra snabba resurser.

Så...idag balanserar jag kanske lite mer vingligt än vanligt, på den tunna balanslinan...

   Jag vill inte vara mjäkig och känna efter för mycket, inte stressa upp min själ i onödan, men jag vet också att jag bör vara mycket observant då dessa villkor råder. 

Jag tar det lugnt och vilar och så får vi se vad morgondagen bjuder mig...

*

Tack för att du lyssnar!

Varm kram/Frida