Livet går vidare!

Hej på er i värmen!

Nu vill jag berätta en livsbejakande och härlig berättelse.

För ett drygt år sedan fick jag till mig en ny livsuppgift! Det är verkligen inte var dag något sådant sker, och, jo, det var verkligen lika häftigt som det låter...!

Jag kom till en plötslig insikt, då jag var väldigt sjuk, faktiskt nära att dö, att jag hade förbisett en stor mening med mitt liv.

 Efter alla år med djupgående läsning och praktik kring örter och växter, så skulle jag göra slag i saken och skapa egna salvor, tinkturer, teer -ja, allehanda läkande saker. Visionen var kristallklar, jag såg att jag redan hade påbörjat denna vandring förut, och tyvärr hade jag kommit bort mig på vägen i mitt nuvarande liv. Jag har naturligtvis inte kunnat släppa den bilden sedan dess jag såg den så klart för mitt inre.

Det kanske är vad sjukdom gör med en -i bästa fall - man hittar mening och ändamål när man inser att tiden man har här på jorden i detta liv kan vara begränsad. För er som inte vet det sedan tidigare så har jag blodcancer, ett faktum som jag för varje dag alltmer reser mig över och därmed är fast besluten att segra över! 

Nåväl, efter att ha öppnat upp mina gamla trosfundament igen och börjat leva det liv jag innerst inne vill, och efter att ha funderat ett tag och testat i lite mindre skala, så är jag nu en bra bit på väg. När medicinerna inte längre hjälpte mig tog jag till örterna -och fick förväntat resultat. Där sjukvården gick bet kunde jag hjälpa mig själv, det är jag ett livs levande bevis för:)

Idag kan jag stolt deklarera att jag nu kan börja dela med mig av örternas välgörande egenskaper! Allt från vår ömsinta Moder Jord.

Insamlandet av växtdelar pågår i etapper, nästan var dag är det några fröställningar, några frukter, bär, blad, kvistar eller bark som följer med mig in från trädgård och örtagård, för att torkas, hackas, malas, pulvriseras och så vidare. Apoteket börjar nu bli riktigt, riktigt stort! Och de dagar jag är för sjuk att ens gå ut alls, ja då vilar jag. 

Naturen springer inte ifrån mig så fort!

Det kom blixtsnabbt upp -"Working Wonders"! Jag pysslar inte med halvbleka saker utan man ska ha i åtanke att det är potenta växter. Och jag slänger ju gärna i en näve magi för den som vill.

...ja, det är vad jag har hunnit med i första omgången, och jag njuter verkligen av att eftersträva nya mål. Att vara sjuk har för mig inneburit början på en ny resa! Den spännande resan in i ens eget själv, ens innersta drömmar och principer. Vad häftigt att vara på den väg som känns äkta!

Jag vill säga, att med undantag för den plåga min sjukdom har inneburit och innebär för mina barn och min make, och andra i min närhet, så har jag själv aldrig varit mer tillfreds med min egen tillvaro än nu.

Trots att jag är starkt hämmad av min sjukdom.

Trots att jag påverkas till kropp och själ av min Myelofibros varje dag, varje stund.

För utan den hade jag aldrig kommit så långt i min egna, personliga utveckling som jag befinner mig nu. Jag gör det jag vill, bara på ett annat vis och inte nödvändigtvis av samma skäl eller lika fort.

MEN JAG GÖR DET!

Många kramar från Frida

Acceptans...tog tid för en envis som jag!

Känner att det positiva beskedet i Juni lämnade mig med ett enda val: acceptera det här (sjukdomen) och var glad att du lever och har någorlunda chanser att åtminstone få trampa omkring på denna planet ett par år till -eller deppa över allt du förlorat.

Det är komplext att förklara för en människa som aldrig varit sjuk själv, man kan tycka att jag har ofantligt mycket att vara tacksam över. -"Javisst", svarar jag, "visst har jag det". Jag kan gå, även om jag snabbt blir trött. Jag kan äta, även om jag får ont i magen varje dag. Mina smärtlindrande mediciner hjälper mig nu så pass mycket att jag kan vara ute lite grann utan att bli dimmig av smärta, glömma saker av smärta eller sätta mig och gråta av smärta. Det är enorma framsteg! Jag lever ju, bara det!

Rent konkret är jag nu ägare av en mycket liten chihuahua -tidigare hade jag en enorm dalmatiner. Anpassning i den mest bokstavliga mening!

Jag insisterar på att nämnda acceptans uppnås olika lätt av olika personlighetstyper. 

Jag kände mig så enormt sviken. 

Mitt liv har varit kämpigt och jag har levt med smärta väldigt länge för att nämna något, och jag har ändå alltid använt min målmedvetenhet för att ta mig framåt. 

När man sedan befinner sig svårt sjuk -med mattan under fötterna bortryckt- och ingenting är i ens kontroll längre, då mår vi sk "A-personligheter" som allra sämst. Vi som är drivna, egensinniga och kreativa själar, vi som sprutar idéer och är aktiva. Att bli invalidiserad är som en ren dödsstöt rakt i sidan -HÅRT. 

Vi är inte nöjda med att sitta framför teven. Det är det som är problemet. Vi har allt detta DRIV -som måste UT!

Jag väljer att summera det hela på detta viset; att det har tagit mig så lång tid att uppnå acceptans av min situation är också helt enkelt ett mått på hur envis jag är, och fortfarande kommer att vara den dagen då jag måste ta "den stora fighten". Jag tänker inte lägga mig för det här, även om det är svårt och vardagen ibland känns mer än meningslös när man tidvis är så påfallande kraftlös.

Har funderat på om jag orkar bo kvar på min gård. Den var ett av mina största mål i livet, som jag kämpade extremt hårt för att nå (och att leva nära naturen är också rent livsnödvändigt för mig som wiccan). Men till vilket pris ska vi ha den kvar? Jag vet inte längre vad det får kosta. Vi sliter ensamma, min man och jag, och har fyra barn mellan 6-12 år, som ni vet. Tror ni jag ens får hjälp med lite grovstädning från kommunen? Det har inte funnits någon hjälp för oss, det är bara vi två och i sanning: vi går på knäna. Jag är en perfektionist och konstnärssjäl -ska jag orka se mitt hem, min trygga punkt, mitt verk, bli eftersatt? Vad gör det med oss (mig) psykiskt? Vi kan ju aldrig ha de där hästarna, stallet är ekande tomt, ska vi då ha 7 ha mark?

Jag lämnar den frågan hängande. Vem vet vart livet för oss?
Jag inser i alla fall att acceptans är den enda vägen att gå om jag ska orka leva. Så länge jag har möjlighet att till viss del få ut mitt driv, ja då kan jag leva. Kanske är en försäljning av gården det sämsta vi kan göra, för det är här jag skapar, får idéer...även om det tar evigheter innan de genomförts och jag är starkt begränsad så har jag ändå lite skapande livslust som far runt och bubblar i mina ådror tillsammans med den mindre önskvärda JAK-genen!

Väntar otåligt på att sommaren ska ta slut. Tycker inte om den. Min kropp tål inte värmen, och det är väldigt påfrestande.
Längtar efter svala höstdagar, lugn i sinnet, en trädgård som går till ro och en lång, skön period av kontemplation och vila. Jag har så mycket sommar och eld i själen så jag antar att det blir för mycket av det goda, hihi.

Med det sagt, så önskar jag i alla fall att DU njuter av den!

Kram/Frida