Acceptans...tog tid för en envis som jag!

Känner att det positiva beskedet i Juni lämnade mig med ett enda val: acceptera det här (sjukdomen) och var glad att du lever och har någorlunda chanser att åtminstone få trampa omkring på denna planet ett par år till -eller deppa över allt du förlorat.

Det är komplext att förklara för en människa som aldrig varit sjuk själv, man kan tycka att jag har ofantligt mycket att vara tacksam över. -"Javisst", svarar jag, "visst har jag det". Jag kan gå, även om jag snabbt blir trött. Jag kan äta, även om jag får ont i magen varje dag. Mina smärtlindrande mediciner hjälper mig nu så pass mycket att jag kan vara ute lite grann utan att bli dimmig av smärta, glömma saker av smärta eller sätta mig och gråta av smärta. Det är enorma framsteg! Jag lever ju, bara det!

Rent konkret är jag nu ägare av en mycket liten chihuahua -tidigare hade jag en enorm dalmatiner. Anpassning i den mest bokstavliga mening!

Jag insisterar på att nämnda acceptans uppnås olika lätt av olika personlighetstyper. 

Jag kände mig så enormt sviken. 

Mitt liv har varit kämpigt och jag har levt med smärta väldigt länge för att nämna något, och jag har ändå alltid använt min målmedvetenhet för att ta mig framåt. 

När man sedan befinner sig svårt sjuk -med mattan under fötterna bortryckt- och ingenting är i ens kontroll längre, då mår vi sk "A-personligheter" som allra sämst. Vi som är drivna, egensinniga och kreativa själar, vi som sprutar idéer och är aktiva. Att bli invalidiserad är som en ren dödsstöt rakt i sidan -HÅRT. 

Vi är inte nöjda med att sitta framför teven. Det är det som är problemet. Vi har allt detta DRIV -som måste UT!

Jag väljer att summera det hela på detta viset; att det har tagit mig så lång tid att uppnå acceptans av min situation är också helt enkelt ett mått på hur envis jag är, och fortfarande kommer att vara den dagen då jag måste ta "den stora fighten". Jag tänker inte lägga mig för det här, även om det är svårt och vardagen ibland känns mer än meningslös när man tidvis är så påfallande kraftlös.

Har funderat på om jag orkar bo kvar på min gård. Den var ett av mina största mål i livet, som jag kämpade extremt hårt för att nå (och att leva nära naturen är också rent livsnödvändigt för mig som wiccan). Men till vilket pris ska vi ha den kvar? Jag vet inte längre vad det får kosta. Vi sliter ensamma, min man och jag, och har fyra barn mellan 6-12 år, som ni vet. Tror ni jag ens får hjälp med lite grovstädning från kommunen? Det har inte funnits någon hjälp för oss, det är bara vi två och i sanning: vi går på knäna. Jag är en perfektionist och konstnärssjäl -ska jag orka se mitt hem, min trygga punkt, mitt verk, bli eftersatt? Vad gör det med oss (mig) psykiskt? Vi kan ju aldrig ha de där hästarna, stallet är ekande tomt, ska vi då ha 7 ha mark?

Jag lämnar den frågan hängande. Vem vet vart livet för oss?
Jag inser i alla fall att acceptans är den enda vägen att gå om jag ska orka leva. Så länge jag har möjlighet att till viss del få ut mitt driv, ja då kan jag leva. Kanske är en försäljning av gården det sämsta vi kan göra, för det är här jag skapar, får idéer...även om det tar evigheter innan de genomförts och jag är starkt begränsad så har jag ändå lite skapande livslust som far runt och bubblar i mina ådror tillsammans med den mindre önskvärda JAK-genen!

Väntar otåligt på att sommaren ska ta slut. Tycker inte om den. Min kropp tål inte värmen, och det är väldigt påfrestande.
Längtar efter svala höstdagar, lugn i sinnet, en trädgård som går till ro och en lång, skön period av kontemplation och vila. Jag har så mycket sommar och eld i själen så jag antar att det blir för mycket av det goda, hihi.

Med det sagt, så önskar jag i alla fall att DU njuter av den!

Kram/Frida