Följer planen...

Hej på er!

...ja, vad ska man säga, annat än att naturen läker?

Något jag är så väl medveten om, men jag blev ju starkt förmanad av min första läkare att inte ens titta åt naturmediciner över huvud taget...och jag som hade anlagt en hel medicinalträdgård! Hens kommentar gjorde mer ont än hen anade, om man säger så.
Men vad gör man då, när läget helt stannar av, då inga vanliga mediciner hjälper?

När man inte har så mycket att förlora längre så måste man göra något.
När läget inte kan bli tuffare måste man ta beslut.

Jag har därför fortsatt enligt min plan, och i enighet med min person är det ju antingen eller som gäller!

Hög växel i, direkt.

Fullt gaspådrag.

   Jag har tappat otroligt mycket i vätska och vikt -och min vardag ser därför helt annorlunda ut än för två-tre veckor sedan. Trots att mitt blodvärde är mycket lågt.
Visst, jag tappar andan och blir yr, men det bubblar inte i bröstet längre och vätskepåslaget är okej, jag kan nu röra mig mer normalt igen. Även om jag för den skull är långt ifrån att få på vigselringarna på fingrarna ha,ha, jag är därmed officiellt singel sedan ett bra tag...!

Förutom att andningen är lättare, fungerar magen och, ja, hela jag är på väg tillbaka till min vanliga kroppsform. Smidig.
Inget sug alls efter kaffe, socker, mjöl eller kött. Piggare trots Hb på 81. Planen fungerade, till min lycka!

Gjorde ytterligare en gastroskopi häromdagen och läget var oförändrat i strupen. Jag blöder inte från mina varicer. Det återstår alltså för läkarna att klura ut varför mitt blodvärde sjunker.

...och inom mig så väntar jag, och väntar...och känner att det är nu jag skulle behöva få en del av mitt liv tillbaka, inte om 10 år.
Det är nu jag är mitt uppe i livet, med fyra barn och i behov av kraft! Men transplantationen lurar som en retsam hägring jag inte får fatt i. Som den kamp på liv och död den är, och som jag måste göra EN dag.

Det är ju dessvärre inte jag som tar beslutet.

Under tiden jag går med denna innersta önskan värkande i mig dag efter dag, så finns det bara ett sätt, på vilket jag kan tackla tillvaron.

   Och det är här den goda cirkeln börjar. När jag kan röra mig lite mer och smärtan är kontrollerad, då kommer också lusten att skapa saker fram hos mig igen.
   Jag har målat flera tavlor och börjat att pyssla med små projekt i hemmet igen. Jag blir fortfarande så trött av aktivitet att jag får lägga mig på sängen och vila många gånger varje dag, men däremellan GÖR jag något. Lusten är tillbaka!
Jag gör saker i sakta mak, och planera noga, men det blir ändå resultat. Min inre slavdrivare är död och jag är glad för det lilla. En del dagar blir dagar i sängen, så är det bara. Andra dagar grejar jag lite och har middagen klar klockan fem. Under tiden jag gör något, tänker jag på det jag har för händer och mindre fokus riktas till att känna efter hur ont jag har eller hur miserabel jag är över att inte få mitt stamcellsbyte nu.
Eller hur ledsen jag fortfarande är -ja, det är jag!- över att mitt liv skulle bli så här förstört.

   Här kommer vi in på något som är alldeles fundamentalt i mitt liv; min önskan att vara till nytta. Jag bara är sådan. Sjukdomarna var ett extremt hårt slag; eftersom de är riktade rakt mot min innersta kärna.
Jag vill ha något för händerna, jag vill planera och genomföra idéer och utan det, ja utan det är jag helt enkelt mycket olycklig.
Jag är ingen människa som sitter och följer en massa TV-program.
Jag är och har alltid varit en sådan som alltid är i farten.

   Jag har många bojor att bära på: saker jag inte kan göra, antingen på grund av min cancer (som jag själv inte benämner "cancer", utan väljer att tänka på som "mitt motstånd", allt för att försvaga den) eller på grund av Fibromyalgin.

Jag kan aldrig mer springa, jogga, bära, lyfta, hoppa, sitta länge eller kanske ens rida (det har jag inte vågat testa för jag skulle bli så ledsen att få det bekräftat, sådeles får min dröm fortsätta att vara intakt, den om att en gång ha mina hästar).

Mina begränsningar är många, som ni förstår. Men just nu är jag så glad för det lilla...för att jag orkade följa med barnen till tivolit och till och med åka några turer.

Tänk, jag satt där på den lilla berg-och-dalbanan och kysste min lille kille på hjässan och höll om honom hårt.

Vilken känsla!

Tack för att du lyssnar.

Som vanligt går det bra att mejla direkt om du inte vill kommentera offentligt:

frida.hammarsten@outlook.com

Till nästa gång, ha det fint i vårsolen!

//Frida