Handlar mig ur ett dödläge...

Hej min vän,

Är nu sängliggande sedan fyra dagar. Ingen hit.
Vare sig man är "frisk" eller har cancer!

Men inte nog med att influensa är farligt (då jag saknar min mjälte kan det bli kris) -jag är dessutom i extremt dåligt skick. Vilopuls på strax under hundra som fullkomligt dånar i öronen hela tiden. Andningen är ytlig och ibland blir jag rädd att somna för jag tänker att jag kanske inte kommer att ta ett nytt andetag.
Man misstänker att jag kanske blöder -någonstans- eftersom jag tappar i blodvärde snabbt. Det blir gastroskopi nästa vecka igen. Förmodligen blodtransfusioner framöver, det hoppas jag på, för de kan ju hjälpa mig att häva en del av tröttheten och anemin. Dessutom kanske jag får en ny form av sprutor, så kallade EPO-sprutor, vi får se vad undersökningarna indikerar. Jag vet att EPO är vanligt.

Jag var mycket besviken att det tog sådan tid för mig att nå mina läkare förra veckan. Det är INTE ok från min sida -att vara så utsatt igen, och jag blev förvånad att återigen, maktlös, befinna mig där. Utan koll, utan någon som skyddar och samordnar. Medicinändringen som akutläkaren gjorde var, som jag också trodde, helt meningslös...

   ...jag vet inte vad det är som får mig att vilja accelerera när läget är jobbigt. Har alltid gasat mig ur jobbiga situationer genom att handla och se till att de bryts.
När jag övningskörde för många år sen var jag fullkomligt livsfarlig.
Vi har skrattat gott åt det så många gånger, jag och min man: Frida på motorvägen, i "på-väg-hem-från-jobbet-trafik", och det börjar stocka sig och folk ska byta fil; vad gör jag? Gasar upp i 130 istället. Kanske 150 om jag blev riktigt nervös.

Bort.

Fort.

   ...nåväl, nu har jag ju lärt mig en del genom livet om vikten med att lugna ner sig och att tänka efter innan man tar beslut. Men jag är så rent ut sagt förbannat less på att må så här, och jag vill inte släppa kontrollen och bara se mig själv gå ner mig totalt, så nu kör jag på hårt med mina naturmediciner. Eftersom jag ändå måste lämna prov på blodets förtunning väldigt ofta och även andra prover, så är jag mer än villig att ta eventuella risker. Man når en botten, och sedan är det upp till en själv att orka gasa sig upp från den.

Min läkare säger, att jag kan ju inte göra så mycket för min sjukdom styr ju vad den styr. Jag förstår vad hen menar, samtidigt kan jag inte tolerera att gå ner mig på detta viset. Jag bara gör det inte!

Örtmedicinerna verkar hjälpa mig.
   Magen fungerar igen efter att ha varit avstannad och smärtat i månader (bara det förgiftar ju en inifrån) och vätskan i kroppen har börjat att sakta minska. Tillstånd som "vanliga" mediciner inte kunnat häva på lång tid.
Det var perfekt läge att ta till hårdhandskarna, nu när jag är sjuk och inte har matlust; att hjälpa kroppen att börja rena sig för att minska belastningen på den. Jag visualiserar hur min lever och mina njurar riktigt säger "tack" därinne i mig. Och hur kostfibertillskottet river runt i mina tarmar som stått still så länge.
   Kroppen kämpar ju -och det är så förvillande, otäckt lätt att se på en sjuk kropp som något man kämpar MOT.
Det är viktigt att ta upp känslan att, ja, min kropp är skraltig, men tänk vad den kämpar FÖR mig! Tänk också vilken lång tid den har kämpat, och den har ändå givit mig fyra barn.
Varför skulle jag då inte göra allt för att hjälpa den? Jag har förutom kraftiga detox-örter börjat att ta tillskott av ingefära, äppelcidervinäger, samt vissa vitaminer och mineraler (de jag vet inte direkt har med blodbildningen att göra). Jag kör med grönt te, tillskott av grönt kaffe (har i princip slutat dricka kaffe, det bara kom när jag började yoga) och tar försiktigt lite chili. Inte mycket, om nu magen blöder. Och kött har jag ingen som helst lust på, eller vitt mjöl eller socker. Det går bra. När man vant sig av med dem vill man verkligen inte ha dem.

Så.
Jag ligger här och orkar som mest hämta lite vatten och mediciner, gå på toa och surfa eller läsa en stund innan jag somnar igen.
Det är ok, för nu gör jag något positivt av detta och tiden är min vän. Jag kan ligga kvar och svettas och fasta i flera dagar till -det gör mig bara gott.
Mitt i denna förfärliga situationen känns det alltså bättre än på länge. Och jag tror att det är skillnaden mellan att kämpa och att ge upp.
Att orka ta nya steg.

Att orka gasa!

Varm kram, och tack för era fina mejl.

Vi hörs snart igen

//Frida