Mina pelargoner har tillbringat vintern i köld och under de mest minimala existentiella förhållanden. 

Nu väntar de på att väckas till liv -med ökad vattning, gödsel, mullig jord -och inte minst av solens strålar! Vissa delar behöver man skära av, de går inte att rädda. Istället bryter där fram fler sidoskott.

...jag antar givetvis att ni förstår den uppenbara symboliken till livet i sig.
 Livet går i cykler - i människans natur såsom med allt annat i naturen. 

Jag tycker så här:

Ett nytt stadium av varaktig mental tillväxt når man endast genom smärta
-liksom grenen som klipps av!

 All psykologisk förändring -som är fundamental och positiv till sin natur- föregås av någon form av förlust eller kamp. Små förändringar i livet är ju simpla att göra -här talar vi om en djup förändring av våra grundläggande livsvärderingar, normer och mönster.

Inom försäljning och idrott talar man om SMART. Ett mål ska vara Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt och Tidsbegränsat.

Bortom alla tänkbara och möjligen uppnåbara mål finns "Vision".

Dit är det inte säkert att man någonsin når. 

Det är (och ska vara) som en hägring för själen; och den gör att vi kan lyfta blicken...Den här potageren som du ser på bilden ovan, den var ett av alla mina mål. När jag satte spaden i marken fanns där endast äng, gräs och ogräs. Och oändliga, tunga, jobbiga, förbaskade mängder sten!

Liksom med alla andra saker jag någonsin bestämt mig för, nådde jag min målsättning genom envishet, målmedvetenhet, svett och ansträngning.

Men vad händer med en prestationsinriktad människa när denne (läs:jag) blir riktigt, riktigt sjuk?

Kan man över huvud taget planera för specifika mål i framtiden?

Hur långt under sin egen begränsning kan man egentligen sjunka?
Vad är i mening viktigt?

Jag går på några få procent av den fysiska styrka jag tidigare har ägt, för jag har tidigare varit riktigt seg och slimmad. Trots lång tids sjukdom. Nu är jag dock som en gammal 70-årig tant.

Ska jag ge upp?

Vad betyder en pelargonplantering? 

Absolut ingenting.

Det skulle vara så lätt...att bara sluta att fightas och sätta sig i soffan med TV:n på.

Men det är verkligen inte jag!

Så trots mina tvivel, finns det ändå en obändig vilja att inte ge upp.
Jag har äntligen insett att jag duger utan att prestera hela tiden. Att jag till och med är förbaskat bra på det jag är bra på. Och jag är bra på mycket. Privilegierad, om du vill. En klok människa har dessutom sagt till mig att det är starkt att vara svag.
Jag har fler vänner nu än tidigare. Bättre vänner.

Det finns dock en paradox;

När kroppen tvingar mig in i vilsamma tillstånd i vilka jag inte trivs att vara för länge, då knackar meningslösheten på min dörr. Den härjar runt med mig och frågar varför jag alls överhuvudtaget vill fortsätta min kamp.

Frågeställningar som de ovan nämnda smyger sig in i min dagliga tankeverksamhet -de raserar och de förstör. Jag försöker tänka att livet är enkelt, det är vår mänskliga mentalitet som gör livet svårt att begripa.

Om vi tänker att livet inte är så svårt?

Att inte allt har en mening, en del saker är olyckliga eller lyckliga omständigheter?

Meningen med min existens är i alla fall klar för mig:

Jag skulle hjälpa och inspirera många människor (det har jag verkligen gjort)
Jag skulle föda och uppfostra fyra underbara barn, tillika vara min mans fru (den viktigaste punkten)
Jag är här för att skapa och göra livet vackert (omkring mig och för andra)


*

Jag har nyligen fått veta att man nu har hittat en tumör på min lever och man vet inte om den är elakartad. Som om inte allt annat räcker?

Jag hade dessutom inte ens fått den informationen om jag inte hade varit förbaskat frågvis och krävt att vara insatt.

Jag har nu en fasansfull vecka framför mig innan jag får besked. Jag vet att man ska ha möte om mig i veckan. Jag gråter nu väldigt lätt, när som helst -och i synnerhet när jag tillbringar min tid med mina älskade barn. 

Det är dem som jag vill skydda, inte oroa. Oro eller negativitet tjänar ju ingenting till, det vet jag mycket väl, det förändrar inte utfallet eller resultatet. Men det är inte så lätt, när man väl går i mina skor. När man har så mycket kärlek omkring sig att det blir smärtsamt klart vad det är/vilka det är som man kan förlora!

Det är en utmaning att inte tänka alla oroliga och negativa tankar; OM.

Jag försöker att vända på det; att OM är Guds ljud.

Att jag kanske var rustad för det här. En del av detta kanske har en mening. 

Min man tror det. Han säger att jag är så stark att jag är som en packåsna åt Gud som bär på utmaningar och sorg. För att Gud har gett mig det för han tror att jag klarar det. Då är vi tillbaka...finns det en mening eller är allting i våra liv olyckliga eller lyckliga omständigheter?

Jag tror ju på "Lagen om den Fria Viljan" (jag tror inte att "Den Stora Goda Kraften" någonsin vill ge oss sorg, sjukdom och död) och jag tror att vi drabbas av svårigheter av en slump.

Hur vi sedan hanterar dem, det är vårt öde...

 ...och vårt öde -det styr vi!


Jag skriver på en bok...den heter "Jag får en Motståndare". Jag har skrivit många sidor nu...är väl uppe i 150-160 sidor. Min man har börjat läsa för att ge feedback...och han gråter.

Det är nyttigt för både honom och mig, för att kunna förstå varandra.
Jag är inte det enda offret här. Hela min familj är offer. Det är lätt att glömma, i sin lättillgängliga självömkan, hur svårt det är för min man och mina barn att se mig tappa andan av att gå uppför trappen hemma.

*



...