Det räcker nu, om jag får be.

Nu hoppas jag på att få ett svar snart, som med så hög sannolikhet som möjligt pekar på ett bra resultat. Så nära jag nu kan få veta.
...Röntgen av levern tog en hel evighet, maskinen krånglade och jag hade rätt svårt att få luft (blir andfådd och då är det inte lätt att hålla andan, som man ska göra ibland...).
Efter röntgentillfället kunde jag inte sitta normalt på två dar, för svanskotan kändes krossad. Yogapasset som följde den kvällen blev "blahablaha", men jag mediterade i alla fall.

Senaste proverna; fortfarande höga trombocyttal och CPR visade, som jag redan visste, på en infektion. Haft lite febertoppar och varit allmänt krasslig, men infektionerna blir ändå mycket lättare än förr. Alla dessa år innan jag hade min cancermedicin! Jag var ju sjuk hela tiden. Min medicin betyder oerhört, ja, obeskrivligt mycket för mig.

De där sista små procenten av mitt liv, de som jag rår över, de har gjort mig lite obstinat. Lite motvalls käring, antar jag. Så nu när det var "bottensvart" i sinnet en tid, så bokade jag upp mig för att göra verklighet av något jag planerat för ett tag.

På vänster handled:

"OM", Guds ljud.


På höger handled:

Mina fyra barns namn sammanlänkade med min skrivstil och med flera "gömda" hjärtan i.

Varför?

Dels bara "för att". Så länge jag kan stå och gå, så ska jag bestämma över det lilla, lilla jag kan.
Jag gjorde till exempel min lilla glittrande sten i näsan, när min blodförtunning ändå var utsatt efter ett benmärgsprov.
För att!
För att jag ville, och för att jag ville vara Frida, inte bara någon som är sin sjukdom.

Dels för det viktigaste skälet.
Om jag får chansen, så kommer det en dag när man plockar av mig allt, när allt som är jag hängs in i ett smalt skåp (och jag troligen inte ens får behålla mitt hår).
Då har jag med mig mitt fokus, och jag har med mig mitt livs stora mening: mina barn.

Och nu kan ingenting plocka det eller dem ifrån mig. 

Smärtan var en vindpust. Jag är garvad, så jag garvade istället, och pratade, även om jag fick ligga ner -för att jag som sagt inte kunde sitta på svanskotan.
Och när jag skulle gå sa tatueraren (en mycket trevlig människa), att han noterat på mitt leg att jag hette Nicolette i mellannamn. Han tänkte fundera på det som ett namnalternativ till sin ofödda dotter. Det var ju lite kul. Passar på att rekommendera FinnsTattoo i Växjö, han var otroligt kompetent yrkesmässigt och som sagt, en skön individ! Jag är mycket förtjust i människor som bryr sig om människor.

***

Kommer hem och känner mig ganska skön till sinnes. Faktiskt lite glad (!) och tittar på mina fina inskriptioner som nu gått från plan till verklighet. Har vältrat mig i gråt i helgen som gick och det har börjat vända, jag börjar bli något starkare mentalt igen.

Jag gick ner flera kilo under veckan som gick; är det bara extremdiet som hjälper -då må det vara så! Jag är inte typen som låter mig förfalla (i den utsträckning jag kan rå över) och definitivt inte till en tjockis. Waran-värdet har bråkat med mig och svajat upp och ner under 2 1/2 års tid så då kan det ju fortsätta svaja då, för nu äter jag enligt min kost.
Yr är jag ju i alla fall.
Extremt svag är jag i alla fall.
Saker kan, som jag ser det, bara bli till det bättre.

Jag dricker max en kopp kaffe om dagen och dricker grönt té istället. Har helt slutat med fläsk-och nötkött. Börjar ta vitamintillskott eftersom jag får lite Kaliumbrist av att ta vätskedrivande så ofta. Äter ett lagat mål med riktigt bra och nyttig mat (även med nyttiga fetter) om dagen. På kvällen tar jag ett äpple /eller en kopp buljong/ eller två fullkornsskorpor utan pålägg. Så nu är det tuffa tag. Och det ger resultat. När jag bestämmer mig så här så blir jag knappt inte ens hungrig! Det är bara att fokusera mentalt på det man inte vill ha kvar (i mitt fall magfläsk och ladugårdväggsrumpa) och fråga sig om man verkligen tycker att kakan är värt något? Vill man ha den? Lika mycket som fettet då?
Vet också att jag inte får använda mina naturmediciner så vi skriver väl här att jag inte gör det då.

***

...som sagt, hemma igen, och ser då att ett sms har ploppar upp. Mamma skriver att nu har min pappa precis fått besked om prostatacancer. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om detta. Jag är nästan mållös. Jag kunde bara ringa upp och prata med min stackars mamma, som ju redan går och oroar sig för mig. Säga att jag finns där, även om jag kanske bara duger till att prata och stötta.

Jag förstår ibland inte riktigt livet. Men jag antar att det här är livet. Lidande och död ingår i paketet att få leva...
Förra året var det min makes pappa som kämpade mot lungcancer (trots att han inte ens är rökare)
-och han överlevde, han hörde till de 5% som gör det vid hans ålder. Jag minns att jag var så dålig och sjuk själv just då, och att jag blev så fruktansvärt arg!!!
Jag skrek till Gud där jag stod i tvättstugan med telefonen i handen, som jag just avslutat samtalet på, under vilket jag fick beskedet; och jag skrek: vad i ******* vill du din *****SKIT-GUD? Låt oss *** ***vara nu! Det RÄCKER NU!

Min makes mor gick för många år sedan bort i bröstcancer som spred sig.
Min man hade nu även en fru och en far som inom loppet av några månader båda diagnostiserades med cancerformer som har hög dödlighet.

MEN...DET RÄCKTE TYDLIGEN INTE.

Nu min egen pappa. 63 år.
Jag ska be för att han inte drabbats av något aggressivt som han inte klarar av att kämpa ner.
Han är förbaskat envis, så jag vet definitivt att han kommer att fightas hårt. Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att hans motståndare är svagare än han. Att hans boxarhandskar är hårdare -och inte för slitna.

***

Våren kommer, påsken är nära, och jag har en svag ångest i magen. Det är så mycket jag vill göra! Var och tittade på ryttartävlingar med min dotter och det gör fysiskt ont i mig att jag inte klarar att hålla på med hästar. Försöker, försöker att acceptera.
Nu verkar det vara mitt trädgårdsintresse som ska tas ifrån mig. Min ork är så fruktansvärt dålig och jag klarar inga lyft, inte att sitta på huk, inte att bära...jag försöker att fokusera på det jag klarar -men det försvinner för mig allt snabbare, svindlande fort.
Jag lyfte upp två små blomlådor med penséer, de vägde inte mycket, och den kvällen fick jag så ont att jag fick ta smärtstillande och gå och lägga mig. Jag har gråt som jag stänger in inom mig just nu.

Snart är det ju inget kvar av mig.

Det är det jag menar med att kämpa emot att BLI sin sjukdom -samtidigt som man måste nå acceptans om man inte ska gå under.

Det är komplext, det är svårt, och det kan inte i sin fulla bemärkelse beskrivas för någon som inte är eller har varit där själv.

Önskar en fin påsk! /Frida