...någon vis människa sa att man inte ska lägga sin energi på saker man inte kan påverka. Men man kan själv välja hur man ser på dessa saker och hur man förhåller sig till dem.
Citatet är taget från Steven R Covey.
En enkel mening som rymmer så mycket mer än man först ser.
Jag kan inte ändra på utfallet av min transplantation. Kunde jag det skulle saken vara enkel! Den dag jag ska ta emot stamceller från en donator är det skrivet i stjärnorna om jag klarar mig eller inte. Vad jag kan ändra på, är;
Målbilder. Det är något jag har använt mig av under hela mitt liv. Redan som barn var jag extremt envis och lyckades alltid komma dit jag ville oavsett hinder. Jag bara ska. Jag ser inte hindren, de betyder ingenting. Jag skulle beskriva mitt liv som att jag har nått allt jag ville, inte utan stora ansträngningar, men jag har gjort det.
Jag kan fokusera på tiden efter min SCT och visualisera målbilder. Förutsätta att jag har överlevt och kommer hem till min familj. Rita upp kartan och bilderna i mitt inre. Den tiden som blir svår dessförinnan, är inte så svår för mig. Jag vet redan att det blir en mer än fruktansvärd upplevelse och jag är beredd på det. Man får ta en sekund i taget. När jag genomgår cellgifter och strålning har jag ett mål, ungefär som förlossningsvärkar blir lättare när man vet att de resulterar i det fantastiska att man får ett barn. Tålamod är inte min bästa sida och något jag dagligen tränar på. Det krävs, och kommer att krävas, mycket av mig psykiskt att vänta. Till exempel vet man ju inte förrän flera månader efter en SCT om den har lyckats eller ej, om man utvecklar sjukdom eller återfaller. Om jag överlever blir det min stora utmaning.
Även om jag har uppnått mina stora mål så har jag givetvis fler; jag ska åka med mina barn till solen, och jag ska åka med mina barn till fjällen. Jag ska börja jobba i mitt företag igen (jag längtar så!). Jag ska lära mig att dreja. Jag ska ha en utställning med mina tavlor. Jag ska fräscha upp mina språk och åka tillbaka till Frankrike. Jag ska prova skärmflygning. Ja, listan kan göras lång. Det allra, allra viktigaste:
Jag ska finnas för mina barn och mina barnbarn.
Att leva nu. Jag kan fortsätta på den hälsosamma väg jag går nu. Jag äter inte socker, inte vitt mjöl, laktos. Mycket sällan kött. Däremot frossar jag i grönsaker, skaldjur och fisk och fullkorn. Ser till att jag får i mig vitaminer, mineraler och essentiella fetter. Även om det inte påverkar utgången av min transplantation så har jag mått så bra jag kan under tiden! Och det lustiga är, att när lördagen kommer så känns det ganska konstigt att stoppa franskbröd, och godis i munnen. Kroppen vill helt enkelt inte ha det.
Sedan tjugo år tillbaka har jag fastat två till tre veckor per år fördelat på vår och höst. Det kan jag tyvärr inte göra nu, mitt PK-värde sticker i taket (hi,hi, jag har allt försökt...!).
En annan sak jag gör dagligen är att stretcha och göra lätta yogaövningar för att förebygga att mina smärtor fortplantar sig i låsningar och mer kroppslig värk. Dessvärre har jag en inflammation mellan revbenen. Det kan jag inte göra något åt men jag hoppas att det läker ut. Sömnen är det lite tokigt med, jag har smärtor som strålar ner i benen. Jag får oftast ligga kring två timmar innan jag somnar, eftersom jag inte vill ta mer smärtstillande mediciner än absolut nödvändigt. Jag är ju sjukskriven, så jag har ju möjligheten att sova en stund under dagen.
Jag får piska mig själv ibland, men jag har lovat mig att gå ut en stund varje dag i min trädgård och andas frisk luft. Hur trött jag än är, ibland är det som att bestiga berg! Att vara i naturen är oerhört viktigt. Rätt som det är kommer man på sig själv med att ha stannat upp och bara fånigt står och tittar på ett par fåglar i trädet eller hur katten leker.
Det allra viktigaste med att leva i nuet är att vara nära barnen. Att helt gå upp i dem är en ynnest. Att ta sig tid, för tid är det man inte kan ta för självklart.
Rädslor är en annan sak. Jag har nu ett högt tryck över bröstet, från mellangärdet och upp i halsgropen, och de senaste veckorna har det blivit allt mer konstant. Yrsel och huvudvärk har blivit värre och jag har problem att gå omkring eftersom det spränger inuti. Orken är dålig och det är har när omöjligt att arbeta upp konditionen. Vätskedrivande hjälper inte mycket mot all den vätska jag kånkar omkring på. Min läkare har remitterat mig till olika undersökningar och närmast i tiden ligger ny gastroskopi och en ny röntgen. Det är också dags för ett nytt benmärgsprov inom kort. Jag tar det två gånger om året eftersom det finns en viss differens beroende på var någonstans man tar provet, fibrotiseringen kan vara lite olika när man borrar på olika ställen. Både benmärgsprov, hur obehagligt det än må vara, och det stora batteri med blodprover jag lämnar var månad, ger mig trygghet. Jag får återkoppling direkt när något värde drar iväg.
När jag går på dessa undersökningar står det klart och tydligt vad min läkare förväntar sig få svar på och det framgår att jag är kandidat för en SCT. Det glädjer mig därför att göra dem! Kunskap är botemedel mot rädsla.
Balans. Det gäller att hitta en balans mellan att notera och sedan skrinlägga en del av kroppens signaler, och ta på allvar de som bör tas på allvar. Man får agera lindansare utan avbrott, och sätter man inte nästa steg rätt så kan man falla. Man bör heller inte lita på att någon annan har spänt linan ordentligt, det får man göra själv.
De åren jag bet ihop om min tillvaro och gick med låsta käkar fram, hade jag valt att inte lyssna. Faktum är att mitt liv hade inte fungerat om jag hade lyssnat hela tiden. Smärta blev en del av min vardag och det var så det var, likväl som det är så det är. Man kan inte klaga när man har barns behov att ta hand om, som alltid är så mycket viktigare än ens egna! Och jag klarade ju mig, vi fungerade som familj -och jag har ofta tackat min lyckliga stjärna att jag höll igång. Hos mig är det en ren övertygelse att jag hade fått fler tromboser, särskilt under de fyra graviditeterna, om jag inte hållit mig ständigt aktiv.
Sorg. Även om sorgen naturligtvis finns närvarande i mitt liv, och en tid nästan vann över mig, så tycks det som att man genom den omvärderar mycket och får nya perspektiv på sin tillvaro. Det är ok att vara ledsen ibland. Det är ok att vara arg. Varför skulle man inte? Det är ju en orättvisa i sig att vissa drabbas och andra inte. Det finns människor som är trötta och leda på livet och som får leva längre än de vill. Som väntar på att äntligen få somna. Det finns människor som vill leva men inte får.
Den stora bilden. Summan av ens liv är de relationer man har och tittar man på Maslow trappa så är det ju känslan av att vara behövd som är viktigast för att kunna uppnå självförverkligande. Sedan må man nå vilka andra mål som helst. Jag månar om att välja de människor som ger energi och vänlighet och att ge dem det tillbaka. En del personer jag stött på inom vården brukar jag inom mig kalla för änglar. Empatiska, varma människor som hamnat i sitt rätta element, med en vilja till godhet som kommer lätt. En eloge till er, jag vet vad ni gör i det tysta. Ni är uppskattade!
 |
| "Ranunkler"(2015) |
"Det är hur du ser på problemet som är problemet."
Citatet är taget från Steven R Covey.
En enkel mening som rymmer så mycket mer än man först ser.
Jag kan inte ändra på utfallet av min transplantation. Kunde jag det skulle saken vara enkel! Den dag jag ska ta emot stamceller från en donator är det skrivet i stjärnorna om jag klarar mig eller inte. Vad jag kan ändra på, är;
Målbilder. Det är något jag har använt mig av under hela mitt liv. Redan som barn var jag extremt envis och lyckades alltid komma dit jag ville oavsett hinder. Jag bara ska. Jag ser inte hindren, de betyder ingenting. Jag skulle beskriva mitt liv som att jag har nått allt jag ville, inte utan stora ansträngningar, men jag har gjort det.
Jag kan fokusera på tiden efter min SCT och visualisera målbilder. Förutsätta att jag har överlevt och kommer hem till min familj. Rita upp kartan och bilderna i mitt inre. Den tiden som blir svår dessförinnan, är inte så svår för mig. Jag vet redan att det blir en mer än fruktansvärd upplevelse och jag är beredd på det. Man får ta en sekund i taget. När jag genomgår cellgifter och strålning har jag ett mål, ungefär som förlossningsvärkar blir lättare när man vet att de resulterar i det fantastiska att man får ett barn. Tålamod är inte min bästa sida och något jag dagligen tränar på. Det krävs, och kommer att krävas, mycket av mig psykiskt att vänta. Till exempel vet man ju inte förrän flera månader efter en SCT om den har lyckats eller ej, om man utvecklar sjukdom eller återfaller. Om jag överlever blir det min stora utmaning.
Även om jag har uppnått mina stora mål så har jag givetvis fler; jag ska åka med mina barn till solen, och jag ska åka med mina barn till fjällen. Jag ska börja jobba i mitt företag igen (jag längtar så!). Jag ska lära mig att dreja. Jag ska ha en utställning med mina tavlor. Jag ska fräscha upp mina språk och åka tillbaka till Frankrike. Jag ska prova skärmflygning. Ja, listan kan göras lång. Det allra, allra viktigaste:
Jag ska finnas för mina barn och mina barnbarn.
Att leva nu. Jag kan fortsätta på den hälsosamma väg jag går nu. Jag äter inte socker, inte vitt mjöl, laktos. Mycket sällan kött. Däremot frossar jag i grönsaker, skaldjur och fisk och fullkorn. Ser till att jag får i mig vitaminer, mineraler och essentiella fetter. Även om det inte påverkar utgången av min transplantation så har jag mått så bra jag kan under tiden! Och det lustiga är, att när lördagen kommer så känns det ganska konstigt att stoppa franskbröd, och godis i munnen. Kroppen vill helt enkelt inte ha det.
Sedan tjugo år tillbaka har jag fastat två till tre veckor per år fördelat på vår och höst. Det kan jag tyvärr inte göra nu, mitt PK-värde sticker i taket (hi,hi, jag har allt försökt...!).
En annan sak jag gör dagligen är att stretcha och göra lätta yogaövningar för att förebygga att mina smärtor fortplantar sig i låsningar och mer kroppslig värk. Dessvärre har jag en inflammation mellan revbenen. Det kan jag inte göra något åt men jag hoppas att det läker ut. Sömnen är det lite tokigt med, jag har smärtor som strålar ner i benen. Jag får oftast ligga kring två timmar innan jag somnar, eftersom jag inte vill ta mer smärtstillande mediciner än absolut nödvändigt. Jag är ju sjukskriven, så jag har ju möjligheten att sova en stund under dagen.
Jag får piska mig själv ibland, men jag har lovat mig att gå ut en stund varje dag i min trädgård och andas frisk luft. Hur trött jag än är, ibland är det som att bestiga berg! Att vara i naturen är oerhört viktigt. Rätt som det är kommer man på sig själv med att ha stannat upp och bara fånigt står och tittar på ett par fåglar i trädet eller hur katten leker.
Det allra viktigaste med att leva i nuet är att vara nära barnen. Att helt gå upp i dem är en ynnest. Att ta sig tid, för tid är det man inte kan ta för självklart.
Rädslor är en annan sak. Jag har nu ett högt tryck över bröstet, från mellangärdet och upp i halsgropen, och de senaste veckorna har det blivit allt mer konstant. Yrsel och huvudvärk har blivit värre och jag har problem att gå omkring eftersom det spränger inuti. Orken är dålig och det är har när omöjligt att arbeta upp konditionen. Vätskedrivande hjälper inte mycket mot all den vätska jag kånkar omkring på. Min läkare har remitterat mig till olika undersökningar och närmast i tiden ligger ny gastroskopi och en ny röntgen. Det är också dags för ett nytt benmärgsprov inom kort. Jag tar det två gånger om året eftersom det finns en viss differens beroende på var någonstans man tar provet, fibrotiseringen kan vara lite olika när man borrar på olika ställen. Både benmärgsprov, hur obehagligt det än må vara, och det stora batteri med blodprover jag lämnar var månad, ger mig trygghet. Jag får återkoppling direkt när något värde drar iväg.
När jag går på dessa undersökningar står det klart och tydligt vad min läkare förväntar sig få svar på och det framgår att jag är kandidat för en SCT. Det glädjer mig därför att göra dem! Kunskap är botemedel mot rädsla.
 |
| "In i Ljuset" (2015) |
Balans. Det gäller att hitta en balans mellan att notera och sedan skrinlägga en del av kroppens signaler, och ta på allvar de som bör tas på allvar. Man får agera lindansare utan avbrott, och sätter man inte nästa steg rätt så kan man falla. Man bör heller inte lita på att någon annan har spänt linan ordentligt, det får man göra själv.
De åren jag bet ihop om min tillvaro och gick med låsta käkar fram, hade jag valt att inte lyssna. Faktum är att mitt liv hade inte fungerat om jag hade lyssnat hela tiden. Smärta blev en del av min vardag och det var så det var, likväl som det är så det är. Man kan inte klaga när man har barns behov att ta hand om, som alltid är så mycket viktigare än ens egna! Och jag klarade ju mig, vi fungerade som familj -och jag har ofta tackat min lyckliga stjärna att jag höll igång. Hos mig är det en ren övertygelse att jag hade fått fler tromboser, särskilt under de fyra graviditeterna, om jag inte hållit mig ständigt aktiv.
 |
| "Vilar" (2015) |
Sorg. Även om sorgen naturligtvis finns närvarande i mitt liv, och en tid nästan vann över mig, så tycks det som att man genom den omvärderar mycket och får nya perspektiv på sin tillvaro. Det är ok att vara ledsen ibland. Det är ok att vara arg. Varför skulle man inte? Det är ju en orättvisa i sig att vissa drabbas och andra inte. Det finns människor som är trötta och leda på livet och som får leva längre än de vill. Som väntar på att äntligen få somna. Det finns människor som vill leva men inte får.
Den stora bilden. Summan av ens liv är de relationer man har och tittar man på Maslow trappa så är det ju känslan av att vara behövd som är viktigast för att kunna uppnå självförverkligande. Sedan må man nå vilka andra mål som helst. Jag månar om att välja de människor som ger energi och vänlighet och att ge dem det tillbaka. En del personer jag stött på inom vården brukar jag inom mig kalla för änglar. Empatiska, varma människor som hamnat i sitt rätta element, med en vilja till godhet som kommer lätt. En eloge till er, jag vet vad ni gör i det tysta. Ni är uppskattade!
 |
| "Närvaro" (2015) |
 |
| "Magnolia" (2013) |
Vårkänslorna börjar krilla runt i kroppen!
Vi hörs snart igen! Kram/Frida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar