Mind over body?

...har några funderingar...som jag uppskattar att få respons på...!

Att kropp och själ hör ihop, det vet vi ju. Det råder väl inga tvivel om det? Men hur mycket, och till vilken grad, kan man mentalt spärra sina smärtsignaler?

Jag har nyss fått veta att om man andas under åtta andetag per minut så KAN inte kroppen frigöra stresshormorner. Det går inte, rent fysiskt.

Så vad händer när man hittar sin andning?

Alla vi som fött barn vet ju hur viktig andningen är under en förlossning. Alla som tränat hårt vet det också, hur mycket mer kraft man får när man syresätter sig rätt!

Alla som har haft ont, eller mått dåligt, vet också hur andetagen stannar högst upp i lungorna och aldrig når ner i botten av lungorna när man är spänd. Man kan gå runt så i flera år, "ytandandes".

  Jag vet det alltför väl, som sprungit omkring och presterat, och faktiskt tyckt att jag var väldigt cool som orkade så mycket, fastän jag bokstavligen avskrev mig själv som en människa med egna behov.

Jag tror inte jag djupandades på typ femton år ha, ha!!! Visst, jag uppnådde mycket, absolut, och allt man når och får av värde kräver uppoffring. Men om jag hade dött för fem år sedan så hade jag inte njutit som jag gör nu, av att bara få vara till.

Varför kommer det sig att jag, som har så ont på så många ställen, med både kroniska och även med mer situationsbaserade smärtor, kan må så mycket bättre vid yoga och efter djupavslappning? Jag känner mig "hög" efter varje pass, smärtsignalerna når inte in i mig på samma sätt, då det inte finns någon mottagning för dem.

Som om att jag har slutit mig, i balans, mot smärtan.

Jag skulle bli glad om någon av er därute, som har smärtor, vill ge mig feedback. Känner ni igen er? Det spelar ingen roll vilken sjukdom, vilka smärtor ni har, eller hur högt ni skattar dem, hur gör ni mentalt? Har ni också varit där, när smärtan går upp i huvudet, som jag brukar säga, alltså är så stark att man inte kan fokusera mentalt längre, den tar över?

Jag tänker fortsätta att undersöka dessa utvägar. Min problematik är livslång, i alla fall avseende Fibromyalgin. Den har varit min följeslagare sedan början av tjugoårsåldern. Nu när jag fick den presenterad så vet jag att jag hälsade på en mycket gammal vän.

Och faktum är, att när man "landar" i vetskap, så är det inte så farligt längre. Jag har under veckan smält och integrerat i mig, att jag kanske inte kommer tillbaka i arbete, hur gärna jag än vill. Och på något sätt är det också en befrielse. Jag får använda min tid som är kvar på denna jord till att leva så fullt jag kan i nuet och inte sörja över det jag inte kan förändra.

Så idag....gläds jag åt att jag har tre jättejobbiga veckor bakom mig...inklusive att svälja plastslangen...en vecka kvar framför mig, innan mina sjukhusbesöks-intervaller blir mer normala, ( som kanske en till två ggr/vecka).
Jag har satt upp nya gardiner i köket och skriver på Lantfrid för den som vill se och läsa. Jag har mina underbara ungar hemma här, som stojar runt, och mannen är på väg hem med fredagsmat.

 Jag har, under bara den gångna veckan, pratat med flera människor som lever ensamma. Som ÄR ensamma. Och deras sorg har stannat lite i mig, det kanske är därför jag har tyckt att det är lite jobbigare att hålla mig uppe mentalt.

Jag har ju så många jag älskar och bryr mig om, mycket.
Just nu är mina tankar ganska tunga, mina känslor tar över intellektet. 
Men jag kan ta andningen till hjälp att föra tillbaka mig till en starkare position.

Tveka inte om du har något att berätta!

Med önskan om en gooooooosig helg!

//Frida