En varginnas vrede!

Arg!

Sista tiden har frustrationen stegrat sig inom mig till bristningsgränsen. Får man känna sådan ilska? Är det förbehållet män? Det är i sanning inget "feminint" uttryck, något vi kvinnor miljömässigt har socialiserats att undertrycka under hela vår uppväxt. En arg man höjer ju inga ögonbryn!

FÅR man vara arg? Så här långt senare, snart tre år efter det akuta insjuknandet?
Efter att ha stridit, stångat sig blodig och till sist fått en efterlängtad, förklarande diagnos, fått en bra läkare, effektiv medicin? Dessutom en betydligt bättre hälsa, eller åtminstone smärtlindring -jämfört med att vrida sig i stark plåga och kvävande morfindimma, dygnet runt?
Upprättelse från sjukhuset, som gjorde så många fel, eller bara "inte gjorde"?

Jag...
...jag hade ju kommit så långt nu.
Ljuset hade runnit upp vid horisonten, äntligen var acceptans en hyfsat uppnådd status (en sådan slutlig seger!) -och dessutom även väl införlivad i min tankesfär i vardagen.
Att ta en dag i sänder, en timme, en minut -ja, sekund om det är riktigt illa.
Att leva vidare med vissheten att livet inte blev som jag tänkt mig.
Att jag blev en annan.
Att älska min kropp som kämpar så, vara stolt över ärren och klara de vedermödor och smärtor som det fysiska skalet ständigt bär på.
Att fortsätta utvecklas andligen, arbeta hårt med tankemönster och kriga ner demonerna som ibland stegrar sig inom en. Slakta dem, orka fortsätta strida, trots att de finns där av en anledning, den att de kan komma att segra en dag -jag kan dö.

Så FÅR jag inte tänka, och det gör jag sällan. Framför allt; jag har siktet stenhårt på att bli frisk.
Inga andra alternativ får existera.
Inga andra visualiseringar får hägra innanför mina ögonlock än den när jag får tillbaka ett någorlunda värdigt liv. Att bli av med något eller några av plågorna skulle göra stor skillnad, även om jag för alltid förblir sjuk...

Jag kräver inte mer. Inte längre.

Från att ha velat ha allt -och sett till att skaffa mig det- genom en tid då all kontroll rann iväg mellan mina fingrar, till att landa på andra sidan och nöja sig med så mycket mindre. Det sista som representerar min person: förnöjsamhet. Ändå kan jag nu finna lycka i det lilla. Så långt kom jag alltså, på den här livsresan.

På den vägen har jag vandrat långt, det har gjort ont att gå den, så ont, men insikterna har dykt upp vartefter.
Jag är lyckligare nu. Jag skrattar ofta!!!
Jag har sagt det förut, jag säger det igen: den mentala utvecklingen av att ställas ensam, utan att vara mer än ett personnummer och en blå bomullsrock, med smärtor, rädslor, dödsångest och hot bakom varje hörn, den gör något med en.
Man blir en annan, en visare version. Frida 2.0.

Jag lever så här: varje dag försöker jag att se det positiva i livet, jag försöker se det jag klarar istället för alla mina tillkortakommanden. Jag fortsätter att utmana mig själv, utbilda mig, se vilka vägar jag fortfarande kan gå trots min situation, med den stora skillnaden att jag har så mycket mer självrespekt och ödmjukhet, men också så mycket mer styrka än någonsin tidigare. Det finns de som har det värre än jag. Mycket värre.
Det finns dock en punkt då min frustration börjar tära hårt på min redan påfrestade själ, och den är tätt knuten till min fysiska hälsa...
Då jag inte kan leva upp till att vara den mor jag vill vara, då gråter jag...ibland stilla, ibland hejdlöst.
När jag inte kan skapa mer -hur jag än försöker tvinga mig- då känns det som om min själ sakta dör. Min mening är då borta.
Min brist på ork gör mig helt apatisk.
Det är då den bubblar upp.

Ilskan. Antingen ilskan eller uppgivenheten (att man lika gärna....). Jag föredrar ilskan.

Varför skulle det bli så här?
Hur länge ska jag gå så här, som en liten bit, en spillra av en människa, och klara allt mindre?
Hur kämpig måste minsta lilla sak vara? Förstår ni, vad som krävs? Allra minsta sak -ibland som att bestiga berg?
Hur långt under min lägsta nivå kan jag acceptera att befinna mig utan att livet blir värdelöst?
Hur mycket ska jag behöva missa av mina barns uppväxt, jag ser ju hur långt ifrån frisk jag är?
Hur mycket smärta ska mina barn behöva bära med sig?
Hur lite njutning har jag i mitt liv?
Hur smutsigt kan mitt hem bli, det som var så viktigt för mig?
Hur mycket ångest kan jag faktiskt ta?

Varför dessa frågor?
Jo, därför att jag går på min gräns. Jag går alltid på min gräns. Att göra mindre än ALLT jag kan, det kan jag inte leva med.
Att försöka, på alla sätt, att bli frisk, det är det absolut minsta jag måste, alltid.

Min krans tog tid -men jag klarade det!

Kanske är ilska något bra?
Kanske är den en eld, som, om man hanterar den rätt, kan bränna väg för något nytt? Om man är försiktig med elden, kan den då fungera som det bästa bränsle? Om man inte släpper den bortom kontroll, flyttar sig med den, styr den dit man själv vill? Lär sig att släcka den när man låtit den glöda, flamma upp och brinna -tills man värmt sin själ igen och orkar fortsätta?
Kanske ska jag till och med vara GLAD att jag har dessa perioder då jag är så arg?
Det kanske är skillnaden mellan dem som klarar sig och dem som inte gör det?

Ingen känsla bör förtryckas. Det är ett tillstånd som äter upp alltför många människor. Det finns friska människor som går genom livet som om de vore sjuka. Och det finns sjuka som bär huvudet högt och vägrar att sluta att ta på sig sitt läppstift. Vägrar sluta tro. Vägrar ge upp! Trots alla motgångar.

Jag tänker fortsätta att känna vad jag känner, bara vara mycket strängt aktsam om att inte stanna kvar i dessa känslor, utan att lära mig av dem, om mig själv, och sedan ta nästa kliv framåt. 

Sedan må det då vara okvinnligt eller vad som helst, det är mig fullständigt ointressant. Och om omgivningen inte förstår frustrationen, då är det en omgivning jag inte har behov av att omge mig med, inte sant?

Jag lever därför att jag glöder. Jag är en passionerad själ, med dess positiva sidor och naturligtvis även dess mörka baksidor. Är det någonting man lär sig av sin cancer, OM man utvecklas av den och dessutom har turen att leva -så är det att leva sitt liv; 

...som sig SJÄLV,

-INGEN annan...

...OAVSETT humör!

Jag efterlever alltid att behandla andra människor med mjukhet och respekt, men om jag inte får den tillbaka, då har jag bara en sak att säga: akta er för att korsa vägen för en kvinna som inte har mycket kvar att förlora. Vi är de vassaste av varginnor.

Det är vår vilja som förflyttar de där bergen!

-Frida Hammarsten

på randen till Oktober, 2016